Primitiv Prestationsparodi
Primitiv prestationsparodi
Av: Pål Pått
Påsken. Partypojkarnas påkostade paradis. Pappa pröjsar. Pengarna prasslar.
Putte Persson, pryd partypojke, pippade pliktskyldigt pangpinglan Petra. Puddingens perfekta pattar pulserade pirrigt. Putte påtagligt powerpackad.
Purjo Pasanen, professionell päronpusslare, pajade påskpöket:
- "Porr! Påpassligt..."
Putte plötsligt paff. Parkerade pangpinglan pladask. Partypojken pyttelite paranoid.
- "Placebo", påstod Putte pessimistiskt.
Putte Persson, partypojken personifierad: Player, pondus, pyjamas.
- "Pyttsan", pikade Purjo parodiskt.
Pastor Pedro, pensionerad portugisisk präst, predikade propert:
- "Penetration på påskdagen passande."
Purjo plockade poängen.
- "Precis! Pussar petitesser, penetrering poesi!" Purjo påtagligt pilsk.
Putte parerade proffsigt passningen.
- "Pfft! Pantade perversa patrask! Polaren pensionerad porrprins. Pissar panodil. Paralyserad penis, prickig pung. Palla pöka..."
Purjo plötsligt passé.
- "Peppar peppar..." pep Purjo pressat.
Pangpinglan pruttade paradoxalt. Pinsamt.
- "Prövat pilsner på pasta? Perfektionism..." propagerade pastor Pedro passionerat.
- "Pilsnerpasta populärt", påpekade Putte. "Pampigt. Pittoreskt."
Plötsligt pajade porslinet. Plask.
- "Pisspaus!" provocerade Purjo pillemariskt.
- "Pajas..." pustade Putte Persson.
- "Pucko..." påfyllde pastor Pedro.
Peace.
//Flemman - Glad påsk indianer!
Svenskheten på en post-it-lapp
Om jag ska dra highlightsen av den ganska mediokra anekdoten så hände en smålustig grej när jag var på väg till jobbet en meningslös dag i Oktober (det var säkert en tisdag, probably the most meningslösa dagen i veckan). Mitt bland de färgsprakande löven på trottoaren var det pyntat med minst lika färgsprakande post-it-lappar med budskap som "IDIOT! Plocka bort hundskiten efter dig annars lägger jag en korv på din trottoar!" och liknande fyndigheter. Omedelbart kände jag det kittla till i indiansinnet. En arg lapp! Finns det något svenskare än dessa mensdrypande poetiska mästerverk? Den konflikträdda bitterfittan som är sådär undertryckt smygförbannad på den där lilla skitsaken som går utanför ramarna i den noggrant ordnade tillvaron av köttbullar, jantelag och kenodragningar och som nervöst krafsar ner ett par väl valda ord för att få utlopp för frustrationen denna skitsak framkallar... Hur blågult är inte det?
Ofta hittar man dessa underhållande små ordkarameller i tvättstugor och trappuppgångar och dylikt, men tydligen även vid trottoarkanter alltså. Frågan jag vill komma fram till lyder: Vilka är dessa människor som författar dessa stämningshöjare i grannskapet? En god vän till mig lanserade nyligen teorin att "arga lappar skrivs av samma folk som kommenterar youtubeklipp, för att slå ihjäl dötiden när internet ligger nere". Denna teori känns nästan äckligt pricksäker, och om jag ska bidra med något spontant så känns "en genmanipulerad hybrid av en bitter insändarskrivare och en lapplisa" som en kvalificerad gissning.
Men en person som på fullt allvar stannar till vid synen av en nykläckt hundlort och bemödar sig besväret att plocka upp spritpenna och post-it-block i det äckelblöta höstvädret och pimpa till trottoaren ytterliggare med en meningslös arg lapp som ingen någonsin kommer bry sig om... En sån person skulle jag vilja ta en kaffe med.
Och jag som inte ens gillar kaffe...
//Flemmy
Raka rör
För att mjukstarta lite grann så väljer jag att dela med mig av ett stycke rent nonsens, en liten berättelse jag roade mig att knopa ihop på ett hotellrum i Vietnam, ni vet det där varma landet där inte en käft vet vad snöslask och vinterjackor är? Hade väl framförallt en bokstav som ständigt ploppade upp i huvudet på mig... Ni kanske anar vilken?
Raka Rör
Av: Runar Rocky Rasperök (min tillfälliga pseudonym)
Rikard Rheborg, råbarkad rallyrookie, red raskt runt röda rummet, ropandes:
- "Rädda rävarna!!"
Radoslav, rutinerad riksrevisor, returnerade repliken:
- "Rävarna ruttnar, råttorna rockar!"
Rheborg, rosenrasande, rev Radoslav radikalt runt rumpan. Ramlösan rann riktigt rejält...
Ravioli-Raffe, radikal reggaeraggare, raljerade:
- "Rasister! Råttorna ruttnar, rävarna rasslar... RÄKORNA REGERAR!!"
Rheborg, rodnandes, runkade rätt rikligt...
- "Rabarber... Rikets renrakade, rimligtvis rapsoljade revolution..." rappade Rheborg.
Radoslav riskerade ryktet:
- "Rädisor...?"
Ravioli-Raffe rasade respektingivande.
- "Rädisor?! Ruskigt repetitivt... Rulltårta räcker redan."
Radoslav rekapitulerade.
- "Rackarns!" röt riksrevisorn.
Ravioli-Raffe rodnade.
Rheborg rapade rastlöst.
Regnet rensade rabaldret.
Ridå.
//Flemman - Indianen har vaknat!
Kulinariska konstigheter
Goder afton indianvänner! Det var ett tag sen, men nu är det tamefan hög tid att gnugga loss på tangentbordet igen. Denna gång har filosoferingarna uppstått (som så många gånger förr) vid matbordet, närmare bestämt under en tacokväll. Alla som någon gång suttit tänderna i denna mexikanska delikatess vet hur oerhört slafsig denna upplevelse kan bli om hybrisen slår till och tortillan blir lite för välfylld.
För att undvika att hela skiten kolapsar och börjar likna Tjernobylkatastrofen snarare än en schysst maträtt hade man i detta scenario haft stor nytta av en ätbar gummisnodd eller två. För att undvika hjärnblödning hos er läsare så antar jag att en förklaring är på sin plats. Under ovan nämnda tacokväll försökte jag tappert rädda min sorgliga ursäkt till tortilla genom att dra till med ett knep som knappast dyker upp i en normal människas tankebanor. Jag använde en gummisnodd. Och visst, som provisorisk lösning funkade det väl hyfsat, men ingen uppfinning är ultimat om det inte går att äta upp den. Det är min filosofi.
Tänk efter lite grann. Fatta hur mycket bättre vår värld skulle må om man kunde äta upp all skit som förorenar, alla vapen som dödar etc. Dessutom skulle man enkelt lösa svältproblemen i världen. För att inte tala om hur smidigt och enkelt det vore att kunna käka allt. Det är ju bara att dumpa hela gulaschsoppan eller korvpyttipannan i en påse gjord av broccoli och svepa skiten. Eller så gör man en Calzone av allt man käkar, bakar in det i sig själv liksom.
Kanske en framtida affärsidé? Matpåsar gjorda av broccoli eller herrgårdsost? Töjbara lökringar som komplement till gummisnoddslösningen? Jag tror att det skulle bli en stor succé. Visserligen går man miste om allt underbart kladdande som jag är så barnsligt förtjust i, men alla är ju inte som mig direkt...
"Vad det blir för mat? Jo, jag hade tänkt slänga ihop en Biff a la Lindström i en skokartong gjord av hasselnötter..."
Bon appetit! //Flemman
En tribute till alla män
Ibland blir man så Fröbergskt jävla trött på feminismen alltså. Nu är det här säkert stenåldersnyheter för dom allra flesta, men tydligen räcker det inte med kvinnlig rösträtt och att damfotboll numera räknas som en "riktig" sport. Det finns tydligen vissa kommuner som slaskat fram speciella "Fru Gårman"-skyltar som ett krampaktigt och oerhört krystat komplement till den gamla hederliga "Herr Gårman"-varianten. Hybris är ju bara förnamnet. Dessutom förstör man ju en gammal klassisk ordvits.
Nä, nu är det dags för den här (kraftigt mansdominerade) bloggen att bita ifrån. Dags för ett orakat, pungsvettsstinkande testosteronpumpat inlägg om kanske det allra manligaste som finns. Nämligen navelludd.
Tänk efter lite. Har ni någonsin sett ett fruntimmer ivrigt grävandes med halva näven i naveln, för att sedan stoltsera med en försvarlig mängd blågrå klumpar av svett, hud och ludd som hon bryskt trycker upp i ögat på er för att ni ska få en närmare titt på spektaklet? Nej, tänkte väl det. Navelluddet är det som skiljer agnarna från vetet, kvinnorna från männen. Fast snart blir väl även det förbjudet, eller så framställs det bleka kopior av det blågråa guldet i kvinnoversion, allt i jämställdhetens kladdkakedoftande tecken.
Förresten är det väl en jävla tur att tjejer inte får navelludd. En tjej hade ju genast virkat ihop en halsduk eller mössa av skiten, medan vi män gör det enda rätta och sparar luddet i burkar till sämre tider:
http://www.feargod.net/fluff.html
Hur kommer det sig för övrigt att luddet i fråga alltid har samma intetsägande färg? Eller, en betydligt viktigare fråga: Eftersom luddet till stor del består av "klädrester", betyder det att den där nya stekiga t-shirten du är så snuskigt nöjd med sakta vittras sönder och övergår i luddform? Kommer detta innebära att mänsklighetens klädlager på sikt är utrotningshotat? Kommer vi alla i framtiden att gå runt med tröjor gjorda av plåt? T-shirts gjorda av plywood? Kallingar gjorda av betong? Samtidigt som världen badar i navelludd...
När den framtiden väl är verklighet lär ju vårat minsta bekymmer vara ifall vi behöver en "Fru Gårman"-skylt eller inte... Nä fy fan, säger jag bara. Dags att knäcka en bärs och göra det vi män är allra bäst på. Nämligen dega i soffan och pilla sig i naveln. Vem vet, man kanske hittar nåt?
//Flemman
"Kille är ingenting man föds till, det är något man blir." Brandmannen Scott, Nile City 105,6
PS: Tjejer, innan ni bombar bloggen med arga kommentarer vill ja bara förtydliga att den "mansgrisaktiga" tonen i inlägget var bara på skämt ;P Ta det med en klackspark ;)
Vad gör alla superokända ökenbollar hela dagarna?
Inspirerad av min indiangrannes mystiska bananflugeintro har jag funderat mycket på det här med de torra buskar, i folkmun kallade ökenbollar (källa: 118100), som frekventerar västernfilmer och ödelagda ökenstäder. Det märkliga är att de bara syns till när det är helt tomt i staden. När det är öde sprider bollarna sig som Partille-Johnnys på ett högstadiedisco, men var håller de hus när det är fest i byn (en Jacques Tati-referens som nog inte gick någon obemärkt)?
Jag menar, nånstans måste ju bollarna hålla hus även när det är folkfest i städerna. Kan det till och med vara så att det finns en egen stad där ökenbollarna bor när de inte är behövda? Vän av ordning undrar ju i så fall vilka som rullar runt där när bollarna är ute och arbetar i öde städer. Kan det vara så att människor rullar runt där då, i nån bisarr variant av Alla vi barn i bollebyn?
I och för sig måste ju folk befinna sig nånstans, så det borde alltid vara öde nånstans där bollarna kan rulla runt i lycka och smågrus. Men om folk skulle börja sprida ut sig lite mer så att det inte var dött nånstans, vad skulle hända med bollarna då? Skulle de hamna i en ond cirkel av a-kassa, skilsmässa och räkfrossa? Det känns som en kall värld, en värld av utanförskap, och det är en värld som jag inte vill ta del i.
Nej, alla ska med, vare sig det gäller ökenbollar eller folkpartister!
Ljudlösa funderingar...
Det här inlägget kommer dock varken handla om nyttiga äckligheter eller trädgårdsutsmycknader, utan om något så pass basic som den mänskliga handen. Utan att gå in på alla fantastiska användningsområden för en människas hand (högerhanden lär ha en annan betydelse för en kåt 14-årig grabb än för en 57-årig snickare t.ex...) så tänkte jag fokusera på händernas betydelse för folk som är döva.
Som bekant använder ju döva personer teckenspråk för att kommunicera, och alltså är händerna livsviktiga för dessa människor. Vad händer då om man som döv blir tvungen att amputera en hand? Man lär ju bli lika hjälplös som en orienterare utan lokalsinne. Nog för att man har lika många tår som fingrar, men lite väl fippligt kanske att behöva slaska upp vänsterfoten på bardisken för att visa hur många Redbull Vodka du ska ha... Fast det kanske bara är jag som är ovig, jag vet inte...
Dessutom är det ju säkert nog jobbigt redan som det är att behöva använda händerna varenda gång man ska prata. Bara ett såpass vanligt scenario som när man har varit och storhandlat mat på valfri mataffär (ingen smygreklam på den här bloggen inte!) och så står man där med två blytunga matkassar i händerna. Hur gör du då för att göra din lata polare uppmärksam på att dina armar håller på att likna en gorillas och att du inte hade bangat på lite bärhjälp?
Och för att inte tala om situationer vid lite mer formella tillfällen, som t.ex. vid en dejt på en restaurang. I det läget vill man ju gärna snacka och lära känna varann lite grann samtidigt som man snaskar på den där halvtorra köttbullen som man senare planerar att göra en gullig Lady-och-Lufsen-imitation med. Men hur lätt är det att vara charmtroll när man har båda händerna upptagna med bestick och ett ståtligt spaghettiskägg dinglandes ur mungipan? Då hjälper det inte hur fin utsikt det än är eller hur mycket James Dean man än har i huvet. Hur lätt är det att skämta på teckenspråk förresten? Funkar sarkasm? Känns oerhört tveksamt asså... Väntar med spänning på den första döva stand-upkomikern, jag hade bokat en plats direkt. Gissar att han hade värmt upp publiken med lite schyssta skuggfigurer..
Nä, om jag iallafall ska försöka komma till någon slags slutsats på dom här små funderingarna, är det väl att man borde satsa på en karriär som stuntman om man är döv. Dom behöver ju iallafall inga repliker, och så slipper man höra dom äckliga knakande ljuden om lårbenshalsen eller nåt annat saftigt skulle ryka. Tack för mig!
//Flemmy, fortfarande med någorlunda fungerande hörsel.
Kollektivtrafikens alla problem, del 2
Förra gången tog vi upp problemet i att precis missa avgången och hur man undviker att känna sig totalt utstirrad. Vår nästa analys handlar om den gången du faktiskt hinner i tid och kommit på bussen nere vid den lokala busshållplatsen. Där och då dyker genast nya problem upp och ett av dom allra mest hemska är situationen där du till din fasa upptäcker att bussen nästintill är fullsatt och att de enda två sittplatser som är ledig är en längst in i hörnet bredvid pensionären med käppen eller en vid barnvagnsplatsen. Det vi vill analysera är vad ens alternativ i det läget är och hur du på smidigast sett undviker någon annan och allra mest dig själv att hamna i en oerhört jobbig psykisk sinnesstämning.
Så vad gör man i detta läge. Ens första tanke borde nog vara att slå sig ner bredvid tvåbarnsmorsan med barnvagnen på den lediga platsen lagom vid mittdörrarna. Problemet är bara det att du inte är ensam i bussen att ha tänkt den tanken. Så hur kan du få hela bussen att förstå att just du borde få sitta där utan att utpekas som total respektlös (det är ju trots allt en barnvagnsplats)? En teori är att på något sätt låtsas att du har ont i benen och verkligen måste sitta ner. Däremot kan den här teorin spricka om fallet var sådant att du sprang till bussen och alla därinne såg dig hinna precis innan dörrarna slogs igen. Då är dina chanser väldigt små att komma undan med den förklaringen.
En annan teori är att verkligen gå inför att du har väldigt bråttom och att du verkligen måste av såfort som möjligt. Denna teori kan visserligen också spricka rätt fort om folk runt omkring dig inser att du tillexempelvis ska av i Vaxmora oavsett var du gick på. Så för att den här teorin överhuvudtaget ska va värd att prova på tror vi indiander att du max får sitta ner under tre stopp, sen måste du gå av. Men det gäller också att du inte gör dig allt för hemmastadd på platsen för det kan väcka ilskna blickar. Så sätt dig helst så långt ut på kanten av den lilla stolen så att du verkligen ger intrycket att du bara vilar benen i väntan på att få springa av bussen. På det sättet kan du faktiskt klara dig, men eftersom denna manöver verkligen kräver ett bra skådespel och en hel del mod så kanske den inte är att rekommendera för gemene man. Nej sikta då heller på platsen längst bak bredvid kärringen, förlåt pensionären.
Här uppstår istället andra problem. Eftersom vi lever i Sverige vet vi att vi inte är dom som gärna ställer till med en scen hur som helst. Så hur kommer vi förbi denna person som sitter ivägen för en högst åtråvärd plats utan att göra oss till åtlöje. Första tanken skulle väl kanske vara ett enkelt "ursäkta" och be henne resa på sig. Men eftersom det handlar om en äldre dam med till synes försvagade ben så är det bäst att du låter bli. Att klättra över hennes ben är inte heller att föredra då det både väcker uppmärksamhet och kanske till och med kan skrämma den stackars damen. Så det bästa vi tror du kan göra i det läget är att ställa sig nära platsen och utan ord antyda att du vill ha platsen. En dam i sina bästa år kommer genast att förstå dina intentioner och mer eller mindre smidigt hasa sig inåt så att istället hennes plats blir ledig. Problemet löst? Kanske.
Men det kan ju lika gärna hända att du inte har flytet med dig denna dag. I så fall gäller det att du så fort som möjligt finner dig i att stå upp hela bussresan. Detta kan i många fall vara ganska skönt, för att slippa trängas med folk som ska av sex hållplatser innan dig. Men det gäller också att du har en väldigt bra balans så att du inte hoppar till varje gång busschauffören stannar till för att plocka upp nya passagerare. Har du tur behöver du bara vänta någon hållplats innan en helt ledig sittplats dyker upp och du kan nöjt sätta dig och andas ut. Ännu ett problem kan vara löst.
Men för säkerhetens skull vill vi ge er ett tips på bussar ni ska undvika för att säkerhetsställa att ni inte ens behöver hamna i den här situationen från början. Så: Undivk alla bussar som åker förbi Rudbeck eller Malla silvferstoples väg på mornarna och eftermiddagarna under perioden Augusti-Maj. Försök också att undivka sightseeingbussen 545(båda riktningarna) i Väsby på kvällarna då det garanterar är fullt med dagdrivande fjortisar från inre Bollstanäs. Klarar ni av detta är chansen mycket större att ni lugnt och stilla kan njuta av er busstur på väg till nya äventyr. Men tro inte att allt är över för det. Det finns fler djupa sjöar att trilla ner i under en kort bussfärd ner till det lokala badet. Men det är ett problem vi löser längre fram. Tänk på våra starka ord sålänge och simma lungt. Jesper va som sagt namnet, ifall ni av någon anledninig skulle ha missat det.
PEACE!
Att Hyvla En Ulk Eller: Hur Jag Slutade Skriva Rubriker Som Har Något Med Inlägget Att Göra Och Började Älska Bomber Och Granater
Det jag tänkte spåna lite om idag är i alla fall barnmat, denna puré av läckerheter som är tillagat med lika mängder kärlek och bröstmjölk.
I mitt researcharbete till detta inlägg har jag åkt land och rike runt för att utforska hyllkilometer av purémat, och jag har hittat både spaghetti och köttfärssås samt lasagne i puréform. Den givna frågan är ju då; vad är skillnaden på spaghetti och köttfärssås och lasagne när det mosas ner? Finns det några som kokar spaghetti och andra som staplar pastaplattor inne på barnmatsfabriken? Det känns ju som det blir lite samma grej i slutändan. Nog är det lite som med skolmaten som kunde kallas både torskrygg och forellmedaljonger när man egentligen visste att det alltid var samma sorgliga fiskpinnar.
En annan sak jag inte kan undgå att undra över är om de verkligen lägger upp maten så där fint som på bilden på burken innan de mosar ner det. Även om jag uppskattar tanken och arbetet som ligger bakom så känns de ganska onödigt. Det mest praktiska vore väl att lägga matfan i en sopsäck, knyckla ihop skiten, sätta sig och vänta en stund och sen bara mosa. Å andra sidan kanske man måste lägga upp det ordentligt innan man mosar det för att få till den rätta blandningen. Man vill ju liksom inte ha all köttfärs i botten av purén och all pasta vid locket. Inte okej.
Avslutningsvis, om det här inlägget har ett budskap (jag är nog inte ensam om att tvivla på det), så är det kanske att vi borde ägna en tanke åt de hårt arbetande purékockarna nästa gång vi köper en burk mosad Janssons frestelse.
Kollektivtrafikens alla problem, del 1
Så låt oss inleda med det klassiska scenariot där man springer som en jagad hare mitt under pågående jaktsäsong för att hinna med den gröna linjens tunnelbana mot Hässelby strand där du precis hinner ner på perrongen innan dörrarna slås igen framför näsan på dig och du till din fasa ser att tåget sakta men säkert åker ifrån dig. Ni har nog alla någon gång varit med om denna hemska upplevelse och då vet ni också att det hemska i situationen inte är att ni missar tåget, utan att ni gav allt för att hinna med det när hundratals personer kan ta del av ditt misslyckande. Vi vet allihop att just i det ögonblicket vill man bara gräva ner sig eller försvinna.
Hur man undviker man då en sådan traumatisk upplevelse? Logiskt sett så känns ju svaret på det ganska givet eftersom ni troligtvis vet när tåget går och att ni på så sätt borde kunna anpassa er så att ni inte behöver stressa dit. Men eftersom det här egentligen är ett storstadssyndrom snarare än ett riksproblem så försvinner det logiska tänkandet. Vi civiliserade människor har blivit så bortskämda med en (nåja) smidig kollektivtrafik att vi inte klarar av att behöva vänta på något. Så trots vetskapen att en ny tunnelbana rullar in bara några minuter senare så fasar vi över att få vänta. Vi har helt enkelt inte det tålamodet. Så därför vet vi också att vi om och om igen kommer hamna i den här situationen. Så hur vi egentligen undviker situationen är en ganska irrelevant fråga då vi vet att svaret inte spelar någon roll. Den riktiga frågan är då alltså: Hur tar vi oss ur den? Under våra levnadsår har vi fått se och uppleva mängder av olika exempel på lösningen till denna eviga fråga. Men vilken är egentligen den bästa? Eller finns det ens något riktigt bra svar?
Den kanske mest klassiska post-trauma-handligen man ser ute vid busshållsplatserna och i tunnelbanans undre värld är kanske den när man helt enkelt försöker få hela världen att förstå att man absolut inte alls skulle åka med utan att man bara va ute på en joggingtur för att smälta frukosten. Men jag tycker nog att den teorin spricker på valet av miljö att springa i. Den kan visserligen fungera om du springer till bussen men då gäller det verkligen att du under löpningen inte visar någon som helst intention att du ska med bussen för att sen när du inser att du ändå kommer missa den bara springa vidare som om du va på väg upp i elljusspåren. Du borde då också se till att du inte har något att bära på, för vem är så dum att han tar med sig 300 sidor med matematikens C-kurs och en miniräknare ut i skogen? Lyckas du tänka på dessa faktorer finns det en stor chans att du faktiskt klarar dig undan, förutsatt att du får vänta ett bra tag på nästa buss så att du hinner få tillbaka en lugn och stadig andning igen.
Men i tunnelbanan fungerar den här metoden mycket sämre då du knappast är ute och joggar i den långa rulltrappan ner till Kungsträdgårdens konstbeprydda avgångshall. Så här gäller det att du har en mycket bredare fantasi. Ett exempel kan där vara att du lyfter över allt ansvar på någon annan. Till exempel en av alla dessa rulltrappe-terrorister som väljer att parkera sig själva eller till exempel sin barnvagn på den vänstra sidan så att du helt enkelt blockeras i din framfart mot tunnelbanan. Och om det handlar om pendeltåget så kan du ju alltid skylla på att busschauffören minsann körde 45 på den där 50-vägen uppe vid centrum. Denna metod kommer inte hjälpa dig på det sättet att folk inte stirrar ut dig men det kommer nog garanterat kännas bättre för dig då du övertygar dig själv om att det långt ifrån va ditt eget fel.
Om inget av detta hjälper kan du alltid försöka sparka så mycket du hinner med på tåget innan det lämnar perrongen och be alla människor som höjer ögonbrynen åt dig att dra åt helvete. På så sätt blir dom istället skrämda av dig och då flyttar du sannolikt över den obehagliga irriterande känslan till dessa personer. Däremot kan du i detta läge råka ut för en gring vakt som kontrollerar perrongen och då får du bara tillbaka allt obehag fast i en betydlig större skala.
Så för att verkligen lösa detta enorma psykologiska problem så tror vi här på indianbyn att ni helst ser till att planera er resa och att ni faktiskt inser att det inte gör så mycket att ni får vänta i 4 minuter på nästa avgång. Dessa minutrar kan ni istället använda åt att kanske köpa ett litet mellanmål i den lokala pressbyråkiosken så att ni får fylla på depåerna lite inför vad som komma skall.
Och skulle ni trots våra fantastiska tips ändå känna er fullständigt obenägna att leva upp till kraven, så föreslår vi att ni flyttar till en liten håla ute på landet där det enda kollektiva färdmedlet som finns är en buss som går en gång i veckan. Ni kanske inte kommer kunna åka några långa sträckor, men vi kan nog garantera att du stressar av dig lite. Tack!
Förövrigt så kanske jag ska presentera mig. Jesper, med stort J. En skribent med högst ovanliga kunskaper. Vi ses i vimlet.
PEACE!
Lett å vinne?
Klockan tjugo över sex stannar Sverige. Varje dag. Under fem långa minuter kryper vardagens alla bekymmer åt sidan och lämnar plats åt något mycket viktigare. Oavsett vad som sänds på Tv4 så sker ett avbrott för dragning. Hela Sveriges blickar riktas mot Gotland och Tommy Wahlgren som blivit Kung Keno med hela svenska folket genom åren förenar Sverige och får oss invånare att under några få minuter känna den nationella tillhörigheten och stoltheten som annars bara upplevs vid till exempel VM i fotboll. Alla tittar på det. Alla vet att det är ett måste för att kunna hänga med på fikarasten på jobbet dagen efter. Såg ni med vilken auktoritet han presenterade 29ans boll igår? Tänk att 44an blev vald idag igen!?!. Samtalsämnena är både många och långa, diskussionerna blir livliga och vidsträckta. Keno, det får man bara inte missa!
Nej, riktigt så är det inte. Det enda som stämmer är väl att det sänds varje dag, vilket har väckt en del funderingar hos mig. Främst tänker jag på en dragning för några år sedan, nämligen den som var den 11 september 2001. När samtliga TV-kanaler riktade sina blickar västerut under en hel dag för att rapportera om en fruktansvärd händelse, körde Tv4 då ett avbrott där på eftermiddagskvisten för dragning från Gotland? Var det någon som verkligen intresserade sig för vilka bollar som rullade ut ur tunnan den dagen? Fast det blir nästan ännu värre om man vänder på det. Ställde Tv4 in sändningarna från Kenodragningen den här dagen? Var det någon som blev upprörd över detta? Jag kan nästan se framför mig hur Svenska Spel fullständigt ringdes ner dagen efter av upprörda Kenomissbrukare som inte fick dagens dos av gula bollar.
Nu har jag visserligen förståelse för om Tv4 sände Keno den här dagen. Det som hände, hände trots allt i USA, på andra sidan jorden. Men tänk om det skulle hända något stort och hemskt i Sverige, kanske på Gotland. Skulle Keno fortfarande dras då? Folk har trots allt köpt sina nummer, så det vore inte helt schysst att ställa in. Det är inte som en konsert, att någon i bandet blivit sjuk, utan här skulle man då låta en utomstående faktor påverka dragningen. Detta får mig att vända på det berömda myntet igen och fundera på, vad krävs egentligen för att en Kenodragning ska bli inställd? Bollarna går att ersätta, likaså Wahlgren och Gotland. Usch, jag vågar inte tänka längre än så.
Till sist vill jag bara lyfta fram en fråga till de personer som går in i spelbutikerna i Sverige idag och tar med sig tomma Kenokuponger hem för att "fila lite på den rätta raden", som det så fint heter. (Ja, dessa människor existerar faktiskt). Vad går ni på när ni väljer nummer? Form? Statistik? Eller någonting mitt emellan?
Förresten, det är jag som är Tobbe - Er Kenokritiker i det långa landet lagom. Välkomna.
ICA = Flugornas herre?
...
...
... *En stilla vind susar genom bloggen. Torra buskar rullar förbi likt den mest "al dente" av jordens alla spaghettiwesterns.*
...
... *Knappnålar regnar ner från himlen och landar ljudligt på bloggens snart möggelskadade golv. En skabbig liten råtta börjar bekymmerslöst knapra på vår sömniga redaktörs fingrar, på samma sätt som en annan hade gjort med en näve salta pinnar.*
... Öhm...? Va fanken..? AAHHHHHH!!!! *Skakar loss råttan som genast flyger ut genom fönstret*
....... Det här håller inte! Bloggen håller ju på och ruttnar innan den knappt har kommit igång! Skärpning på alla fronter! Nu kan jag dock meddela att hela truppen för tillfället är samlad efter diverse olika äventyr utomlands, men såhär i Ernst Kirchsteigers favoritmånader vet man aldrig hur ofta bloggen kommer att uppdateras. Även bloggare drabbas ju av solsting, tro det eller ej. Hade ändå tänkt göra ett försök till hjärt-lungräddning (bloggens första, men knappast sista) med hjälp av en snabb liten tanke som slog mig häromdagen.
Och självklart handlar dagens tanke om bananflugor. Det var ju liksom bara en tidsfråga innan det ämnet dök upp här på bloggen. Min fråga är helt enkelt, var kommer dom ifrån? Man ser ju inte röken av dom små rackarna förrän en klase bananer är inhandlade och ligger tryggt i sin lilla fruktskål. Sitter dom och rullar tummarna i nåt dammigt hörn och väntar på bättre tider när vi för tillfället tröttnat på bananer? Av någon anledning har jag svårt att se detta framför mig.
Min teori är helt enkelt att dessa mellanmålsterrorister gömmer sig i skalen på bananerna, och DÄRFÖR är dom spårlöst försvunna så fort det inte finns en smaskig Chiquita i närheten. Mitt tips är alltså att provskala bananerna innan ni köper dom i affären. Alternativt kan man ju smörja in bananerna med jordnötssmör eller Dax vax (gärna en kombination) och hoppas på att dom små lirarna pga det inte lyckas gnaga sig ut ur skalet när bananerna väl ligger i fruktskålen.
En fråga är ju också hur det kommer sig att man aldrig ser bananflugorna vid bananhyllan i affären, utan bara på hemmaplan? Kan det rentav vara så att, hemska tanke, bananflugorna fungerar som nån sorts spionkamera för att livsmedelsbutikerna ska få en insiderblick om exakt hur mycket och vad medel-Svensson konsumerar? Det vore ju inte helt omöjligt, jag menar, finns det något mer harmlöst än en bananfluga? Egentligen? Det är ju den perfekta covern.
Hur som helst tror jag stenhårt på att bananflugorna är ofantligt mycket mer avancerade och utvecklade än vi hittills anat. Jag menar, bara en sån sak som att bananflugan var tekniskt sett det första djuret i rymden (källa: Wikipedia) säger väl det mesta. Dit kom ju aldrig dinosaurierna, till exempel. Jag vet inte hur det är med er kära läsare, men själv kommer jag nog hädanefter känna mig en smula obekväm i närheten av en bananfluga. Jag litar inte på dom jävlarna...
//Flemmy
PS: Om bloggen uppdateras sällan, så tänk positivt. Det innebär ju att ni får en herrans massa tid till att hångla! ... Eller bygga lego, såklart...
Oj, ursäkta.. Jag tror inte vi har hälsat på varann?
Så oerhört oartigt av mig, att börja babbla om tandborstar till höger och vänster utan att ens presentera mig och mina arma kumpaner lite närmare. Får väl kladda över den smått pinsamma stämningen med ett rungande...
VÄLKOMNA!!
Sådärja, då var den saken ur världen. Hjärtligt välkomna till vårt projekt, vår kreation, vår värld. Se denna blogg som ett smörgåsbord av möjligheter - det är fritt fram att ta en tugga av det mesta här inne, men känn er inte tvungna att sluka ett inlägg om det luktar lite udda. Möggelrisken är större än man tror i bloggvärlden. Men nog om detta, tillbaka till ämnet. Som för dagen alltså var oss själva och bloggen. Egoistiska jävlar som vi självklart är så tar man ju gärna en chans att gassa sig lite extra i strålkastarljuset ibland.
...
Nu hade jag egentligen tänkt gå vidare genom att grundligt presentera var och en av oss ädla herrar som kommer hålla i bloggen, men helt ärligt tror jag inte någon är särskilt intresserad av att höra tre torra "lifestories" staplade på varann som en klassisk Dagobertmacka, så jag ändrar mig helt enkelt och skippar det. Kan väl istället helt enkelt konstatera att vi är en sorts bloggvärldens "Tre musketörer" (fast med väsentligt mycket bättre klädsmak) och har en förkärlek till bordshockey och kokosbollar. Gärna tillsammans. Namn har vi också, alla tre. Anders, Patrik och Tobias närmare bestämt.
Nu till själva bloggen. Tja, den är väl rätt okej sammanfattad redan högst upp på sidan, men det känns ändå som att det är på sin plats att infoga en lista med regler. Bryt dessa på egen risk:
- Först och främst: Kamma till er, ta av er skorna i tamburen och se till att slipsjäveln sitter rätt. Den här bloggen är ingen sandlåda.
- Däremot är det fritt fram att hångla mellan inläggen. Hur mycket ni vill.
- Har man läst ett inlägg är det dödsstraff om man INTE skriver en kommentar efter.
- Och ja, om man inte känner för det så behöver man naturligtvis inte hångla mellan inläggen. Men det är alltid trevligt.
- Spammare kommer att jagas av rabiessmittade pitbullhamstrar och sen utsättas för kinesisk vattentortyr.
- Vi gör aldrig fel. Någonting som för ett otränat öga ser ut som ett stavfel eller dålig grammatik är med största sannolikhet ett genialiskt infall av bloggaren som är högst medvetet.
- Ett tips är ju annars att bygga lego eller nåt. Som alternativ till hånglandet alltså.
Sådärja. Det där får räcka för stunden. Ondskefulla som ni läsare säkert är så skulle det dock inte förvåna mig om ni hittar nåt maskhål i regelboken väldigt snart, men då får man väl instifta lite nya smaskiga lagar. Tills dess, lek snällt och sov torrt!
//Flemman
Pang på bara Gren, pang på!
"Att leva är som att borsta tänderna, det ska göras varenda jävla dag." - Arne Anka
Ett klassiskt grepp när man börjar skriva en bok, blogg eller uppsats av nåt slag är att använda sig av ett citat. Check.
Det ska också gärna vara ett hyfsat djupt citat som liksom spränger mark för bloggen, ungefär som en självmordsbombare indränkt i bensin. Check på den? Ytterst tveksamt.
Det vi däremot kan nysta ihop från citatet till bloggen och väva samman till en mysig liten halsduk av likheter är, förutom dom oerhört filosofiska tankarna på livet och dom sköna liknelserna, nämligen behandlandet av dom små ämnena och situationerna i vardagen. Tandborstning är definitivt hett material på den fronten.
Det som för dom flesta är en av många monotona vardagsbestyr som bara ska tas itu med så fort som möjligt med så lite hjärnaktivitet som nöden kräver, är för mig en spännande oupptäckt djungel redo att analyseras sönder och samman med min mentala machete. Lite som det där stora paketet längst in under julgranen som man alltid sparade till sist under julklappsöppningen som barn. Ja, ni fattar.
Min stora fråga angående tandborstning lyder därmed: Hur, eller rättare sagt var "börjar" folk själva tandborstningen?
För att inte gå för djupt in på ämnet (om det nu är möjligt, tveksamt när det gäller den här bloggen) väljer jag att begränsa mig till fyra olika möjliga "startpositioner" i munnen. Den högra delen av den övre tandraden, den vänstra delen av nyss nämnda tandrad, samt vänster och höger del av den undre tandraden. Rent spontant känns det som att jag själv börjar borsta nere till höger i de allra flesta fallen, möjligen att jag även börjar nere till vänster då och då. Jag har dock, av förklarliga skäl, inga statistiska underlag för detta. (hade jag haft det skulle jag för länge sedan placerats i ett lugnt och tyst rum med mjuka väggar)
Däremot kan jag dock hyfsat säkert konstatera att jag väldigt sällan eller aldrig börjar med att borsta tänderna på den övre tandraden. Hur är det med er läsare? Langa gärna en kommentar om hur ni börjar tandborstningen (behöver inte stanna vid startpositioner, utan det är fritt fram att bekänna t.ex. eventuella ritualer innan borstningen, taktiker eller andra djupa tankar på ämnet tandborstning) i kommentarsfältet så blir jag mucho lycklig.
Andra saker jag undrar över angående detta ämne är t.ex., kan startpositionen vid tandborstning avslöja andra saker om oss själva, som undermedvetet spelar in? Som vissa av er säkert redan gissat tänker jag på politiska åsikter. Börjar en moderat oftare borsta tänderna på munnens högra sida? Och en socialdemokrat på den vänstra? Hur gör egentligen Maud Olofsson, partiledare för Centerpartiet, när hon borstar tänderna? Sådana frågor lär jag tyvärr aldrig få svar på, men det är ändå på något sätt viktigt att dom kommer upp till ytan.
Men nej, nu börjar det dra iväg en smula. Man vill ju inte vara FÖR långrandig redan första inlägget liksom. Dessutom, titta på klockan. Det är ju faktiskt hög tid att gå och lägga sig. Men först är det dags för, ja ni gissade rätt, en rejäl omgång tandborstning. God natt.
//Flemmy
