Ljudlösa funderingar...
Alla är vi beroende av något. Cilla är beroende av sin Totte, Erik-och-Mackan-Erik är beroende av Erik-och-Mackan-Mackan och Karl-Alfred är beroende av spenat. Dessutom tycks Leif Pagrotsky ha nåt slags behov av att ständigt se ut som en trädgårdstomte.
Det här inlägget kommer dock varken handla om nyttiga äckligheter eller trädgårdsutsmycknader, utan om något så pass basic som den mänskliga handen. Utan att gå in på alla fantastiska användningsområden för en människas hand (högerhanden lär ha en annan betydelse för en kåt 14-årig grabb än för en 57-årig snickare t.ex...) så tänkte jag fokusera på händernas betydelse för folk som är döva.
Som bekant använder ju döva personer teckenspråk för att kommunicera, och alltså är händerna livsviktiga för dessa människor. Vad händer då om man som döv blir tvungen att amputera en hand? Man lär ju bli lika hjälplös som en orienterare utan lokalsinne. Nog för att man har lika många tår som fingrar, men lite väl fippligt kanske att behöva slaska upp vänsterfoten på bardisken för att visa hur många Redbull Vodka du ska ha... Fast det kanske bara är jag som är ovig, jag vet inte...
Dessutom är det ju säkert nog jobbigt redan som det är att behöva använda händerna varenda gång man ska prata. Bara ett såpass vanligt scenario som när man har varit och storhandlat mat på valfri mataffär (ingen smygreklam på den här bloggen inte!) och så står man där med två blytunga matkassar i händerna. Hur gör du då för att göra din lata polare uppmärksam på att dina armar håller på att likna en gorillas och att du inte hade bangat på lite bärhjälp?
Och för att inte tala om situationer vid lite mer formella tillfällen, som t.ex. vid en dejt på en restaurang. I det läget vill man ju gärna snacka och lära känna varann lite grann samtidigt som man snaskar på den där halvtorra köttbullen som man senare planerar att göra en gullig Lady-och-Lufsen-imitation med. Men hur lätt är det att vara charmtroll när man har båda händerna upptagna med bestick och ett ståtligt spaghettiskägg dinglandes ur mungipan? Då hjälper det inte hur fin utsikt det än är eller hur mycket James Dean man än har i huvet. Hur lätt är det att skämta på teckenspråk förresten? Funkar sarkasm? Känns oerhört tveksamt asså... Väntar med spänning på den första döva stand-upkomikern, jag hade bokat en plats direkt. Gissar att han hade värmt upp publiken med lite schyssta skuggfigurer..
Nä, om jag iallafall ska försöka komma till någon slags slutsats på dom här små funderingarna, är det väl att man borde satsa på en karriär som stuntman om man är döv. Dom behöver ju iallafall inga repliker, och så slipper man höra dom äckliga knakande ljuden om lårbenshalsen eller nåt annat saftigt skulle ryka. Tack för mig!
//Flemmy, fortfarande med någorlunda fungerande hörsel.
Det här inlägget kommer dock varken handla om nyttiga äckligheter eller trädgårdsutsmycknader, utan om något så pass basic som den mänskliga handen. Utan att gå in på alla fantastiska användningsområden för en människas hand (högerhanden lär ha en annan betydelse för en kåt 14-årig grabb än för en 57-årig snickare t.ex...) så tänkte jag fokusera på händernas betydelse för folk som är döva.
Som bekant använder ju döva personer teckenspråk för att kommunicera, och alltså är händerna livsviktiga för dessa människor. Vad händer då om man som döv blir tvungen att amputera en hand? Man lär ju bli lika hjälplös som en orienterare utan lokalsinne. Nog för att man har lika många tår som fingrar, men lite väl fippligt kanske att behöva slaska upp vänsterfoten på bardisken för att visa hur många Redbull Vodka du ska ha... Fast det kanske bara är jag som är ovig, jag vet inte...
Dessutom är det ju säkert nog jobbigt redan som det är att behöva använda händerna varenda gång man ska prata. Bara ett såpass vanligt scenario som när man har varit och storhandlat mat på valfri mataffär (ingen smygreklam på den här bloggen inte!) och så står man där med två blytunga matkassar i händerna. Hur gör du då för att göra din lata polare uppmärksam på att dina armar håller på att likna en gorillas och att du inte hade bangat på lite bärhjälp?
Och för att inte tala om situationer vid lite mer formella tillfällen, som t.ex. vid en dejt på en restaurang. I det läget vill man ju gärna snacka och lära känna varann lite grann samtidigt som man snaskar på den där halvtorra köttbullen som man senare planerar att göra en gullig Lady-och-Lufsen-imitation med. Men hur lätt är det att vara charmtroll när man har båda händerna upptagna med bestick och ett ståtligt spaghettiskägg dinglandes ur mungipan? Då hjälper det inte hur fin utsikt det än är eller hur mycket James Dean man än har i huvet. Hur lätt är det att skämta på teckenspråk förresten? Funkar sarkasm? Känns oerhört tveksamt asså... Väntar med spänning på den första döva stand-upkomikern, jag hade bokat en plats direkt. Gissar att han hade värmt upp publiken med lite schyssta skuggfigurer..
Nä, om jag iallafall ska försöka komma till någon slags slutsats på dom här små funderingarna, är det väl att man borde satsa på en karriär som stuntman om man är döv. Dom behöver ju iallafall inga repliker, och så slipper man höra dom äckliga knakande ljuden om lårbenshalsen eller nåt annat saftigt skulle ryka. Tack för mig!
//Flemmy, fortfarande med någorlunda fungerande hörsel.
