Kollektivtrafikens alla problem, del 2
Förra gången tog vi upp problemet i att precis missa avgången och hur man undviker att känna sig totalt utstirrad. Vår nästa analys handlar om den gången du faktiskt hinner i tid och kommit på bussen nere vid den lokala busshållplatsen. Där och då dyker genast nya problem upp och ett av dom allra mest hemska är situationen där du till din fasa upptäcker att bussen nästintill är fullsatt och att de enda två sittplatser som är ledig är en längst in i hörnet bredvid pensionären med käppen eller en vid barnvagnsplatsen. Det vi vill analysera är vad ens alternativ i det läget är och hur du på smidigast sett undviker någon annan och allra mest dig själv att hamna i en oerhört jobbig psykisk sinnesstämning.
Så vad gör man i detta läge. Ens första tanke borde nog vara att slå sig ner bredvid tvåbarnsmorsan med barnvagnen på den lediga platsen lagom vid mittdörrarna. Problemet är bara det att du inte är ensam i bussen att ha tänkt den tanken. Så hur kan du få hela bussen att förstå att just du borde få sitta där utan att utpekas som total respektlös (det är ju trots allt en barnvagnsplats)? En teori är att på något sätt låtsas att du har ont i benen och verkligen måste sitta ner. Däremot kan den här teorin spricka om fallet var sådant att du sprang till bussen och alla därinne såg dig hinna precis innan dörrarna slogs igen. Då är dina chanser väldigt små att komma undan med den förklaringen.
En annan teori är att verkligen gå inför att du har väldigt bråttom och att du verkligen måste av såfort som möjligt. Denna teori kan visserligen också spricka rätt fort om folk runt omkring dig inser att du tillexempelvis ska av i Vaxmora oavsett var du gick på. Så för att den här teorin överhuvudtaget ska va värd att prova på tror vi indiander att du max får sitta ner under tre stopp, sen måste du gå av. Men det gäller också att du inte gör dig allt för hemmastadd på platsen för det kan väcka ilskna blickar. Så sätt dig helst så långt ut på kanten av den lilla stolen så att du verkligen ger intrycket att du bara vilar benen i väntan på att få springa av bussen. På det sättet kan du faktiskt klara dig, men eftersom denna manöver verkligen kräver ett bra skådespel och en hel del mod så kanske den inte är att rekommendera för gemene man. Nej sikta då heller på platsen längst bak bredvid kärringen, förlåt pensionären.
Här uppstår istället andra problem. Eftersom vi lever i Sverige vet vi att vi inte är dom som gärna ställer till med en scen hur som helst. Så hur kommer vi förbi denna person som sitter ivägen för en högst åtråvärd plats utan att göra oss till åtlöje. Första tanken skulle väl kanske vara ett enkelt "ursäkta" och be henne resa på sig. Men eftersom det handlar om en äldre dam med till synes försvagade ben så är det bäst att du låter bli. Att klättra över hennes ben är inte heller att föredra då det både väcker uppmärksamhet och kanske till och med kan skrämma den stackars damen. Så det bästa vi tror du kan göra i det läget är att ställa sig nära platsen och utan ord antyda att du vill ha platsen. En dam i sina bästa år kommer genast att förstå dina intentioner och mer eller mindre smidigt hasa sig inåt så att istället hennes plats blir ledig. Problemet löst? Kanske.
Men det kan ju lika gärna hända att du inte har flytet med dig denna dag. I så fall gäller det att du så fort som möjligt finner dig i att stå upp hela bussresan. Detta kan i många fall vara ganska skönt, för att slippa trängas med folk som ska av sex hållplatser innan dig. Men det gäller också att du har en väldigt bra balans så att du inte hoppar till varje gång busschauffören stannar till för att plocka upp nya passagerare. Har du tur behöver du bara vänta någon hållplats innan en helt ledig sittplats dyker upp och du kan nöjt sätta dig och andas ut. Ännu ett problem kan vara löst.
Men för säkerhetens skull vill vi ge er ett tips på bussar ni ska undvika för att säkerhetsställa att ni inte ens behöver hamna i den här situationen från början. Så: Undivk alla bussar som åker förbi Rudbeck eller Malla silvferstoples väg på mornarna och eftermiddagarna under perioden Augusti-Maj. Försök också att undivka sightseeingbussen 545(båda riktningarna) i Väsby på kvällarna då det garanterar är fullt med dagdrivande fjortisar från inre Bollstanäs. Klarar ni av detta är chansen mycket större att ni lugnt och stilla kan njuta av er busstur på väg till nya äventyr. Men tro inte att allt är över för det. Det finns fler djupa sjöar att trilla ner i under en kort bussfärd ner till det lokala badet. Men det är ett problem vi löser längre fram. Tänk på våra starka ord sålänge och simma lungt. Jesper va som sagt namnet, ifall ni av någon anledninig skulle ha missat det.
PEACE!
Att Hyvla En Ulk Eller: Hur Jag Slutade Skriva Rubriker Som Har Något Med Inlägget Att Göra Och Började Älska Bomber Och Granater
Det jag tänkte spåna lite om idag är i alla fall barnmat, denna puré av läckerheter som är tillagat med lika mängder kärlek och bröstmjölk.
I mitt researcharbete till detta inlägg har jag åkt land och rike runt för att utforska hyllkilometer av purémat, och jag har hittat både spaghetti och köttfärssås samt lasagne i puréform. Den givna frågan är ju då; vad är skillnaden på spaghetti och köttfärssås och lasagne när det mosas ner? Finns det några som kokar spaghetti och andra som staplar pastaplattor inne på barnmatsfabriken? Det känns ju som det blir lite samma grej i slutändan. Nog är det lite som med skolmaten som kunde kallas både torskrygg och forellmedaljonger när man egentligen visste att det alltid var samma sorgliga fiskpinnar.
En annan sak jag inte kan undgå att undra över är om de verkligen lägger upp maten så där fint som på bilden på burken innan de mosar ner det. Även om jag uppskattar tanken och arbetet som ligger bakom så känns de ganska onödigt. Det mest praktiska vore väl att lägga matfan i en sopsäck, knyckla ihop skiten, sätta sig och vänta en stund och sen bara mosa. Å andra sidan kanske man måste lägga upp det ordentligt innan man mosar det för att få till den rätta blandningen. Man vill ju liksom inte ha all köttfärs i botten av purén och all pasta vid locket. Inte okej.
Avslutningsvis, om det här inlägget har ett budskap (jag är nog inte ensam om att tvivla på det), så är det kanske att vi borde ägna en tanke åt de hårt arbetande purékockarna nästa gång vi köper en burk mosad Janssons frestelse.
Kollektivtrafikens alla problem, del 1
Så låt oss inleda med det klassiska scenariot där man springer som en jagad hare mitt under pågående jaktsäsong för att hinna med den gröna linjens tunnelbana mot Hässelby strand där du precis hinner ner på perrongen innan dörrarna slås igen framför näsan på dig och du till din fasa ser att tåget sakta men säkert åker ifrån dig. Ni har nog alla någon gång varit med om denna hemska upplevelse och då vet ni också att det hemska i situationen inte är att ni missar tåget, utan att ni gav allt för att hinna med det när hundratals personer kan ta del av ditt misslyckande. Vi vet allihop att just i det ögonblicket vill man bara gräva ner sig eller försvinna.
Hur man undviker man då en sådan traumatisk upplevelse? Logiskt sett så känns ju svaret på det ganska givet eftersom ni troligtvis vet när tåget går och att ni på så sätt borde kunna anpassa er så att ni inte behöver stressa dit. Men eftersom det här egentligen är ett storstadssyndrom snarare än ett riksproblem så försvinner det logiska tänkandet. Vi civiliserade människor har blivit så bortskämda med en (nåja) smidig kollektivtrafik att vi inte klarar av att behöva vänta på något. Så trots vetskapen att en ny tunnelbana rullar in bara några minuter senare så fasar vi över att få vänta. Vi har helt enkelt inte det tålamodet. Så därför vet vi också att vi om och om igen kommer hamna i den här situationen. Så hur vi egentligen undviker situationen är en ganska irrelevant fråga då vi vet att svaret inte spelar någon roll. Den riktiga frågan är då alltså: Hur tar vi oss ur den? Under våra levnadsår har vi fått se och uppleva mängder av olika exempel på lösningen till denna eviga fråga. Men vilken är egentligen den bästa? Eller finns det ens något riktigt bra svar?
Den kanske mest klassiska post-trauma-handligen man ser ute vid busshållsplatserna och i tunnelbanans undre värld är kanske den när man helt enkelt försöker få hela världen att förstå att man absolut inte alls skulle åka med utan att man bara va ute på en joggingtur för att smälta frukosten. Men jag tycker nog att den teorin spricker på valet av miljö att springa i. Den kan visserligen fungera om du springer till bussen men då gäller det verkligen att du under löpningen inte visar någon som helst intention att du ska med bussen för att sen när du inser att du ändå kommer missa den bara springa vidare som om du va på väg upp i elljusspåren. Du borde då också se till att du inte har något att bära på, för vem är så dum att han tar med sig 300 sidor med matematikens C-kurs och en miniräknare ut i skogen? Lyckas du tänka på dessa faktorer finns det en stor chans att du faktiskt klarar dig undan, förutsatt att du får vänta ett bra tag på nästa buss så att du hinner få tillbaka en lugn och stadig andning igen.
Men i tunnelbanan fungerar den här metoden mycket sämre då du knappast är ute och joggar i den långa rulltrappan ner till Kungsträdgårdens konstbeprydda avgångshall. Så här gäller det att du har en mycket bredare fantasi. Ett exempel kan där vara att du lyfter över allt ansvar på någon annan. Till exempel en av alla dessa rulltrappe-terrorister som väljer att parkera sig själva eller till exempel sin barnvagn på den vänstra sidan så att du helt enkelt blockeras i din framfart mot tunnelbanan. Och om det handlar om pendeltåget så kan du ju alltid skylla på att busschauffören minsann körde 45 på den där 50-vägen uppe vid centrum. Denna metod kommer inte hjälpa dig på det sättet att folk inte stirrar ut dig men det kommer nog garanterat kännas bättre för dig då du övertygar dig själv om att det långt ifrån va ditt eget fel.
Om inget av detta hjälper kan du alltid försöka sparka så mycket du hinner med på tåget innan det lämnar perrongen och be alla människor som höjer ögonbrynen åt dig att dra åt helvete. På så sätt blir dom istället skrämda av dig och då flyttar du sannolikt över den obehagliga irriterande känslan till dessa personer. Däremot kan du i detta läge råka ut för en gring vakt som kontrollerar perrongen och då får du bara tillbaka allt obehag fast i en betydlig större skala.
Så för att verkligen lösa detta enorma psykologiska problem så tror vi här på indianbyn att ni helst ser till att planera er resa och att ni faktiskt inser att det inte gör så mycket att ni får vänta i 4 minuter på nästa avgång. Dessa minutrar kan ni istället använda åt att kanske köpa ett litet mellanmål i den lokala pressbyråkiosken så att ni får fylla på depåerna lite inför vad som komma skall.
Och skulle ni trots våra fantastiska tips ändå känna er fullständigt obenägna att leva upp till kraven, så föreslår vi att ni flyttar till en liten håla ute på landet där det enda kollektiva färdmedlet som finns är en buss som går en gång i veckan. Ni kanske inte kommer kunna åka några långa sträckor, men vi kan nog garantera att du stressar av dig lite. Tack!
Förövrigt så kanske jag ska presentera mig. Jesper, med stort J. En skribent med högst ovanliga kunskaper. Vi ses i vimlet.
PEACE!
Lett å vinne?
Klockan tjugo över sex stannar Sverige. Varje dag. Under fem långa minuter kryper vardagens alla bekymmer åt sidan och lämnar plats åt något mycket viktigare. Oavsett vad som sänds på Tv4 så sker ett avbrott för dragning. Hela Sveriges blickar riktas mot Gotland och Tommy Wahlgren som blivit Kung Keno med hela svenska folket genom åren förenar Sverige och får oss invånare att under några få minuter känna den nationella tillhörigheten och stoltheten som annars bara upplevs vid till exempel VM i fotboll. Alla tittar på det. Alla vet att det är ett måste för att kunna hänga med på fikarasten på jobbet dagen efter. Såg ni med vilken auktoritet han presenterade 29ans boll igår? Tänk att 44an blev vald idag igen!?!. Samtalsämnena är både många och långa, diskussionerna blir livliga och vidsträckta. Keno, det får man bara inte missa!
Nej, riktigt så är det inte. Det enda som stämmer är väl att det sänds varje dag, vilket har väckt en del funderingar hos mig. Främst tänker jag på en dragning för några år sedan, nämligen den som var den 11 september 2001. När samtliga TV-kanaler riktade sina blickar västerut under en hel dag för att rapportera om en fruktansvärd händelse, körde Tv4 då ett avbrott där på eftermiddagskvisten för dragning från Gotland? Var det någon som verkligen intresserade sig för vilka bollar som rullade ut ur tunnan den dagen? Fast det blir nästan ännu värre om man vänder på det. Ställde Tv4 in sändningarna från Kenodragningen den här dagen? Var det någon som blev upprörd över detta? Jag kan nästan se framför mig hur Svenska Spel fullständigt ringdes ner dagen efter av upprörda Kenomissbrukare som inte fick dagens dos av gula bollar.
Nu har jag visserligen förståelse för om Tv4 sände Keno den här dagen. Det som hände, hände trots allt i USA, på andra sidan jorden. Men tänk om det skulle hända något stort och hemskt i Sverige, kanske på Gotland. Skulle Keno fortfarande dras då? Folk har trots allt köpt sina nummer, så det vore inte helt schysst att ställa in. Det är inte som en konsert, att någon i bandet blivit sjuk, utan här skulle man då låta en utomstående faktor påverka dragningen. Detta får mig att vända på det berömda myntet igen och fundera på, vad krävs egentligen för att en Kenodragning ska bli inställd? Bollarna går att ersätta, likaså Wahlgren och Gotland. Usch, jag vågar inte tänka längre än så.
Till sist vill jag bara lyfta fram en fråga till de personer som går in i spelbutikerna i Sverige idag och tar med sig tomma Kenokuponger hem för att "fila lite på den rätta raden", som det så fint heter. (Ja, dessa människor existerar faktiskt). Vad går ni på när ni väljer nummer? Form? Statistik? Eller någonting mitt emellan?
Förresten, det är jag som är Tobbe - Er Kenokritiker i det långa landet lagom. Välkomna.
ICA = Flugornas herre?
...
...
... *En stilla vind susar genom bloggen. Torra buskar rullar förbi likt den mest "al dente" av jordens alla spaghettiwesterns.*
...
... *Knappnålar regnar ner från himlen och landar ljudligt på bloggens snart möggelskadade golv. En skabbig liten råtta börjar bekymmerslöst knapra på vår sömniga redaktörs fingrar, på samma sätt som en annan hade gjort med en näve salta pinnar.*
... Öhm...? Va fanken..? AAHHHHHH!!!! *Skakar loss råttan som genast flyger ut genom fönstret*
....... Det här håller inte! Bloggen håller ju på och ruttnar innan den knappt har kommit igång! Skärpning på alla fronter! Nu kan jag dock meddela att hela truppen för tillfället är samlad efter diverse olika äventyr utomlands, men såhär i Ernst Kirchsteigers favoritmånader vet man aldrig hur ofta bloggen kommer att uppdateras. Även bloggare drabbas ju av solsting, tro det eller ej. Hade ändå tänkt göra ett försök till hjärt-lungräddning (bloggens första, men knappast sista) med hjälp av en snabb liten tanke som slog mig häromdagen.
Och självklart handlar dagens tanke om bananflugor. Det var ju liksom bara en tidsfråga innan det ämnet dök upp här på bloggen. Min fråga är helt enkelt, var kommer dom ifrån? Man ser ju inte röken av dom små rackarna förrän en klase bananer är inhandlade och ligger tryggt i sin lilla fruktskål. Sitter dom och rullar tummarna i nåt dammigt hörn och väntar på bättre tider när vi för tillfället tröttnat på bananer? Av någon anledning har jag svårt att se detta framför mig.
Min teori är helt enkelt att dessa mellanmålsterrorister gömmer sig i skalen på bananerna, och DÄRFÖR är dom spårlöst försvunna så fort det inte finns en smaskig Chiquita i närheten. Mitt tips är alltså att provskala bananerna innan ni köper dom i affären. Alternativt kan man ju smörja in bananerna med jordnötssmör eller Dax vax (gärna en kombination) och hoppas på att dom små lirarna pga det inte lyckas gnaga sig ut ur skalet när bananerna väl ligger i fruktskålen.
En fråga är ju också hur det kommer sig att man aldrig ser bananflugorna vid bananhyllan i affären, utan bara på hemmaplan? Kan det rentav vara så att, hemska tanke, bananflugorna fungerar som nån sorts spionkamera för att livsmedelsbutikerna ska få en insiderblick om exakt hur mycket och vad medel-Svensson konsumerar? Det vore ju inte helt omöjligt, jag menar, finns det något mer harmlöst än en bananfluga? Egentligen? Det är ju den perfekta covern.
Hur som helst tror jag stenhårt på att bananflugorna är ofantligt mycket mer avancerade och utvecklade än vi hittills anat. Jag menar, bara en sån sak som att bananflugan var tekniskt sett det första djuret i rymden (källa: Wikipedia) säger väl det mesta. Dit kom ju aldrig dinosaurierna, till exempel. Jag vet inte hur det är med er kära läsare, men själv kommer jag nog hädanefter känna mig en smula obekväm i närheten av en bananfluga. Jag litar inte på dom jävlarna...
//Flemmy
PS: Om bloggen uppdateras sällan, så tänk positivt. Det innebär ju att ni får en herrans massa tid till att hångla! ... Eller bygga lego, såklart...
