En halv skopa nonsens

Hur undviker man egentligen att skämma ut sig själv i kollektivtrafiken? Eller rättare sagt, hur tar man sig ur en ohyggligt jobbig situation i samband med bussresor, tågbyten eller diverse kontroller? Det är i alla fall en fråga jag ställt mig ett flertal gånger och jag är övertygad om att det är fler där ute i vårt penisliknande skogsbeprydda land som gjort samma sak. Svaret på dessa frågor kan kanske enklast hittas med hjälp av påhittighet och en dos av logiskt tänkade, men för att träna upp dessa sinnen så måste man förstå varför man ens hamnar i dessa situationer från början. Så vi kommer här på denna eminenta plats för tankar och funderingar presentera exempel och lösningar på problemen så att ni i framtiden kan gå vidare från dessa hemska upplevelser.

Så låt oss inleda med det klassiska scenariot där man springer som en jagad hare mitt under pågående jaktsäsong för att hinna med den gröna linjens tunnelbana mot Hässelby strand där du precis hinner ner på perrongen innan dörrarna slås igen framför näsan på dig och du till din fasa ser att tåget sakta men säkert åker ifrån dig. Ni har nog alla någon gång varit med om denna hemska upplevelse och då vet ni också att det hemska i situationen inte är att ni missar tåget, utan att ni gav allt för att hinna med det när hundratals personer kan ta del av ditt misslyckande. Vi vet allihop att just i det ögonblicket vill man bara gräva ner sig eller försvinna.

Hur man undviker man då en sådan traumatisk upplevelse? Logiskt sett så känns ju svaret på det ganska givet eftersom ni troligtvis vet när tåget går och att ni på så sätt borde kunna anpassa er så att ni inte behöver stressa dit. Men eftersom det här egentligen är ett storstadssyndrom snarare än ett riksproblem så försvinner det logiska tänkandet. Vi civiliserade människor har blivit så bortskämda med en (nåja) smidig kollektivtrafik att vi inte klarar av att behöva vänta på något. Så trots vetskapen att en ny tunnelbana rullar in bara några minuter senare så fasar vi över att få vänta. Vi har helt enkelt inte det tålamodet. Så därför vet vi också att vi om och om igen kommer hamna i den här situationen. Så hur vi egentligen undviker situationen är en ganska irrelevant fråga då vi vet att svaret inte spelar någon roll. Den riktiga frågan är då alltså: Hur tar vi oss ur den? Under våra levnadsår har vi fått se och uppleva mängder av olika exempel på lösningen till denna eviga fråga. Men vilken är egentligen den bästa? Eller finns det ens något riktigt bra svar?

Den kanske mest klassiska post-trauma-handligen man ser ute vid busshållsplatserna och i tunnelbanans undre värld är kanske den när man helt enkelt försöker få hela världen att förstå att man absolut inte alls skulle åka med utan att man bara va ute på en joggingtur för att smälta frukosten. Men jag tycker nog att den teorin spricker på valet av miljö att springa i. Den kan visserligen fungera om du springer till bussen men då gäller det verkligen att du under löpningen inte visar någon som helst intention att du ska med bussen för att sen när du inser att du ändå kommer missa den bara springa vidare som om du va på väg upp i elljusspåren. Du borde då också se till att du inte har något att bära på, för vem är så dum att han tar med sig 300 sidor med matematikens C-kurs och en miniräknare ut i skogen? Lyckas du tänka på dessa faktorer finns det en stor chans att du faktiskt klarar dig undan, förutsatt att du får vänta ett bra tag på nästa buss så att du hinner få tillbaka en lugn och stadig andning igen.

Men i tunnelbanan fungerar den här metoden mycket sämre då du knappast är ute och joggar i den långa rulltrappan ner till Kungsträdgårdens konstbeprydda avgångshall. Så här gäller det att du har en mycket bredare fantasi. Ett exempel kan där vara att du lyfter över allt ansvar på någon annan. Till exempel en av alla dessa rulltrappe-terrorister som väljer att parkera sig själva eller till exempel sin barnvagn på den vänstra sidan så att du helt enkelt blockeras i din framfart mot tunnelbanan. Och om det handlar om pendeltåget så kan du ju alltid skylla på att busschauffören minsann körde 45 på den där 50-vägen uppe vid centrum. Denna metod kommer inte hjälpa dig på det sättet att folk inte stirrar ut dig men det kommer nog garanterat kännas bättre för dig då du övertygar dig själv om att det långt ifrån va ditt eget fel.

Om inget av detta hjälper kan du alltid försöka sparka så mycket du hinner med på tåget innan det lämnar perrongen och be alla människor som höjer ögonbrynen åt dig att dra åt helvete. På så sätt blir dom istället skrämda av dig och då flyttar du sannolikt över den obehagliga irriterande känslan till dessa personer. Däremot kan du i detta läge råka ut för en gring vakt som kontrollerar perrongen och då får du bara tillbaka allt obehag fast i en betydlig större skala.

Så för att verkligen lösa detta enorma psykologiska problem så tror vi här på indianbyn att ni helst ser till att planera er resa och att ni faktiskt inser att det inte gör så mycket att ni får vänta i 4 minuter på nästa avgång. Dessa minutrar kan ni istället använda åt att kanske köpa ett litet mellanmål i den lokala pressbyråkiosken så att ni får fylla på depåerna lite inför vad som komma skall.

Och skulle ni trots våra fantastiska tips ändå känna er fullständigt obenägna att leva upp till kraven, så föreslår vi att ni flyttar till en liten håla ute på landet där det enda kollektiva färdmedlet som finns är en buss som går en gång i veckan. Ni kanske inte kommer kunna åka några långa sträckor, men vi kan nog garantera att du stressar av dig lite. Tack!

Förövrigt så kanske jag ska presentera mig. Jesper, med stort J. En skribent med högst ovanliga kunskaper. Vi ses i vimlet.

PEACE!